Den 29/8 var Rosengrenska med och arrangerade demonstration för en humanare migrationspolitik. I Göteborg talade Henry Ascher om papperslösas situation generellt och vårdsituationen specifikt. Här är hans tal:
”Varför får inte jag leva som andra barn?”
För första gången under vårt långa samtal tittar hon upp. Hon ser på mig med stora, mörka allvarliga ögon. Hon är 12 år, äldst av fyra syskon. Vi kan kalla henne Leyla. Sedan några månaders ålder har hon varit på flykt från sitt hemland där hennes folk förföljs. En tredjedel av sitt liv har hon levt gömd i Sverige.
Leyla är ett barn, och ändå inte. Rädslan finns där ständigt, den syns i hennes ögon, i hennes sätt att sitta på stolen, att röra sig. Hon sköter en stor del av hushållet och tar ansvar för småsyskonen. Föräldrarna orkar inte längre.
Hon säjer att hon inte längre kan minnas någon gång när hon varit glad och att hon inte vill leva längre.
Jag tänker på när min dotter var i samma ålder. Glad, öppen, orädd, förväntansfull över livets möjligheter. Älskar sina kompisar, teatergruppen, att gå på disko någon gång…
”Varför får inte jag leva som andra barn?”
Leyla lever som papperslös i Sverige. I en stor forskningsstudie undersökte vi hälsa och livsvillkor för vuxna papperslösa. Nästan 2 av 3 beskrev att de hade en dålig eller mycket dålig hälsa. 3 av 4 hade varit med om att inte ha mat, 1 av 4 upplevde detta varje vecka. 43% hade haft självmordstankar de senaste två veckorna.
Myten om att papperslösa håller sig kvar i Sverige för att leva gott på vår välfärd är helt felaktig: livet som papperslös är ett helvete. Anledningen att man är kvar är att alternativet är ännu värre. 98% av de som deltog i studien kunde inte återvända till sitt ursprungsland eftersom de riskerade misshandel, tortyr, fängelse eller avrättning. Ändå har de fått avslag på sina ansökningar om skydd här.
Vad är det som är viktigt för barn och vuxna som upplevt krig och organiserat våld? Det finns idag en massiv kunskap om det från forskning och erfarenhet. Allra viktigast är en vardag präglad av trygghet, säkerhet och förutsägbarhet. Detta behövs för att kunna lägga sina traumatiska upplevelser bakom sig och kunna blicka framåt. Bland annat viktigt är tillgång till en trygg familj eller andra nära, liksom behovet av att bli bemött med respekt och värdighet och möjlighet till egenmakt, alltså att ha ett inflytande över och kunna påverka sitt eget liv.
Detta vet vi. Men det vi sett är att Tidö-SD-regeringen genomfört ett paradigmskifte, en oerhört stor mängd förändringar, som gått i rakt motsatt riktning. I stort sett alla har försvårat möjligheterna till traumaläkning och integration. När människor sedan inte lyckas fullfölja de krav som regeringen ställer skyller man på dem istället för att se sitt eget ansvar.
Permanenta uppehållstillstånd ersätts av tillfälliga. Fattade beslut rivs upp retroaktivt. Familjer splittras, barn utvisas till länder de aldrig varit i, ovetenskapliga åldersbedömningar gör barn till vuxna, segregation och fattigdom ökar och politiker tävlar i diskriminering, rasism och främlingsfientlighet.
I stället för säkerhet och trygghet blir osäkerheten total och permanent.
Leyla ställer den utmanande frågan: ”Varför får inte jag leva som andra barn?” Hon ställer den till oss, till oss som är vuxna, till oss som har ansvar.
Därför får vi aldrig sluta kämpa för en human migrationspolitik!
Hela Göteborg för en human migrationspolitik!
/Henry Ascher
